Spetsen (skaftet, munstycket) är en mycket väsentlig del av pipan. Visserligen är det kanske inte i första hand spetsen vi betraktar, när vi står i begrepp att införskaffa en ny pipa, men om inte spetsen harmonierar med piphuvud och hals blir helhetsintrycket inte tillfredsställande. Dessutom är det ju den vi stoppar i munnen och som vi alltså har mest intim kontakt med, när vi röker vår pipa.
De vanligaste materialen till spetsar är ebonit (ett hårdgummimaterial som också benämnes vulkanit), akryl, cumberland och konstbärnsten. De tre sistnämnda är olika typer av syntetiska material. Horn och bärnsten förekommer mest på antika pipor.
Ebonit eller akryl
Fram
till i slutet på 90-talet var ebonit det vanligaste materialet, men idag har
nästan alla fabrikstillverkade pipor en spets av akryl. Då det gäller
pipmakarpipor är dock fortfarande eboniten vanligast. Till fabrikstillverkade
pipor görs spetsen från ett stöpt råämne – ett ämne med ungefär den form som
spetsen ska ha i färdigt skick.
Tidigare tillverkades sådana råämnen av ebonit, men numera görs de uteslutande i akryl. I början var motståndet mot akryl kompakt, men kvaliteten har efterhand förbättrats avsevärt och idag kan det ibland vara svårt att skilja en akryl- och en ebonitspets åt. Fördelen med akrylspetsar är att de inte missfärgas lika lätt som ebonit.
En och annan pipmakare använder akryl, men majoriteten fördrar fortfarande ebonit. Åtminstone gäller detta pipor i de högre prisklasserna, där spetsarna görs helt för hand. Man utgår då från en massiv stång (eller en platta) som är oerhört hårt pressad. Att göra en spets på det sättet är både svårt och tidsödande och kan ibland ta lika lång tid som att göra resten av pipan. Numera förekommer även helt handgjorda spetsar av akryl.
Tappen
Detta
är den detalj på en pipa som oftast orsakar problem och trasiga tappar står för
huvuddelen av alla pipreparationer. För att i någon mån råda bot på detta
använder man ibland ett annat material i tappen än i resten av spetsen. Det vanligaste
är delrin, ett material som är mer ”förlåtande” om man till exempel tappar en
pipa. Det förekommer delrintappar både på spetsar av akryl och ebonit.
Världen skulle dock inte vara så full av knäckta tappar om man var lite mer försiktig. Att man råkar tappa en pipa kan hända vem som helst, men att hålla pipan i spetsen och knacka ur den mot ett hårt underlag är ren misshandel. Ett annat vanligt och felaktigt förfarande är att ta spetsen ur pipan när den är varm. Detta kan leda till att inte bara tappen utan även halsen knäcks.
Orsaken är att träet och eboniten utvidgar sig olika mycket vid uppvärmning. Detta kan man märka om man har en pipa, där spetsen sitter lite löst. Så snart pipan blivit varm sitter den oftast stenhårt.
Om en spets är för trög, kan detta i de flesta fall åtgärdas enkelt. Ta lite vanlig tvål och gnid på tappen. Vanligtvis räcker detta. Skulle så inte vara fallet, får man ta ett fint sandpapper, rulla det runt tappen och vrida några gånger. Men ta det försiktigt! Slippapperet tar fort och blir tappen för lös, är detta mycket svårare att åtgärda. Börja inte slipa förrän du försökt flera gånger med tvål och är säker på att denna metod inte hjälper.
Är tappen för lös blir det genast mer komplicerat. Har pipan stått oanvänd länge är det normalt att den sitter lite löst. Gör ingenting förrän du har rökt 5-10 stopp i pipan. Oftast har då problemet lösts avsig självt. Men sitter spetsen ändå för löst, kanske till och med så löst att det är risk att du tappar piphuvudet, måste givetvis något göras. Har tappen suttit bra från början och du inte har slipat den, kan det vara enkelt åtgärdat. Orsaken kan vara att tappen på något sätt blivit deformerad, exempelvis genom att man har tagit ur den medan pipan ännu är varm.
Eftersom spetsen eftersträvar att återta sin ursprungliga form kan det räcka med att värma den försiktigt. Detta gör man lämpligen över ett stearinljus, spritlåga eller med varmluftspistol. Var noga med att inte hålla tappen så nära att den bränns och vrid den hela tiden. Vänta tills den svalnat ordentligt (har du bråttom, kan du spola den i kallt vatten) innan du provar. Det är då mycket möjligt att den sitter bra igen. Tyvärr kan även motsatsen inträffa, att den sitter ännu lösare. Då är förklaringen att tappen från början varit för liten och vid något tillfälle tryckts ihop för att sitta ordentligt.
Det finns en metod att åtgärda även detta, men den är synnerligen vansklig. Man kan värma tappen och sedan trycka den försiktigt mot en plan yta, så att den trycks ihop en aning. Man får sedan hålla den i detta läge tills den har svalnat. Risken är dock mycket stor, att man antingen trycker lite snett eller för hårt, så att tappenblir skev. Dessutom har metoden ytterligare en nackdel som hänger samman med vad vi konstaterade tidigare, nämligen att eboniten strävar efter att återta sin ursprungliga form. Efter en tids användning, då spetsen blivit varm några gånger, kan den sitta löst igen.
Det finns ytterligare ett sätt, som är enkelt och riskfritt men får upprepas då och då. Man tar nagellack (helst ofärgat) och sätter en liten sträng längs tappen. Måla inte runt hela, det blir alldeles för tjockt. Detta får tappen att sitta fast, men nagellacken slits bort efter en tid, och då får man upprepa proceduren. Kanske en lite udda metod, men den fungerar och är riskfri.
Men det bästa man kan göra med en lös tapp är givetvis att byta den. Det är inte särskilt kostsamt men måste överlåtas åt en fackman.