Benämningarna på pipans delar framgår av ovanstående skiss. Några detaljer som är viktiga för att pipan skall fungera tillfredsställande är följande:
Den del av rökkanalen som löper genom halsen (från tapphålet till kammaren) skall ha en diameter på 4 mm. Är den mindre leder det till att pipan blir sur och draget dåligt.
En annan detalj som det ofta slarvas med från tillverkarnas sida är höjden på bettet. Den idealiska höjden må vara individuell, men för de flesta ligger den på 3,5 - 4 mm. Ett för tjockt bett leder till att pipan känns obekväm i munnen och att man får för stor salivavsöndring.
Kammarens utformning är också av största betydelse. En cylindrisk kammare som i skiss a är idealisk. Vissa pipmodeller kräver dock att kammaren är svagt konisk. Ser den ut som i skiss b bör den inte vålla några problem. Däremot är en kraftigt konisk kammare som i skiss c helt förkastlig. En sådan pipa är nästan omöjlig att röka till botten. Efterhand som tobaken förbränns, drivs fukten nedåt i den resterande tobaken. Den lilla mängden tobak i botten och den lilla brandytan gör att det bildas en fuktig klump, som nära nog är omöjlig att förbränna, åtminstone med bibehållen njutning.
Källa: Rökringar nr. 4/1992